Edit

När inte ens webbläsaren minns adressen till sin blogg har man inte besökt den på länge. Men! Jag har samlat på mig lite saker att berätta, så jag är ursäktad. Ja, det är jag.

I lördags spelade jag på snerikes inspektorsskiftesbal och det var en märklig upplevelse. Som vanligt en lätt försynt och lagom marinerad Leif Lewin som tassade runt och fick ont i huvudet av min skräpmusik, men denna gång som inspektor emeritus (avgången). Som brott mot vanan hade jag stenhård konkurrens av storbandet som lanserade styrdansmusik för de till tänderna uppklädda människorna i festsalen. Stundtals var det helt tomt på golvet och jag kan med fog säga att det inte var mitt fel. Ja, det kan jag. Detta bjöd mig dock möjlighet att bränna allt halvbra material när ingen lyssnade, och den sista timmen hade jag en aldrig skådad hit-arsenal att fyra av. Nu låter jag som en reklamradiokanal men det är roligt när folk dansar. Och det såg

All the Small Things
American Idiot
Calabria
Call on Me
Love Generation
No Limits
This is the Way

(i den ordningen, direkt på varandra följande)

till att dom gjorde. Vansinne, jag hade svårt att inte flina faktiskt.

När jag gick därifrån var klockan kvart över fyra och det var sedan länge ljust ute. Min plan var att hämta cykeln utanför statsvetenskapliga institutionen, där jag ställt den under onsdagen och sedan glömt bort den. Låst, men inte förankrad. I Uppsala. En halv meter från Fyrisån. Under torsdag-fredag-lördag kväll. Även ni som inte bor här i stan förstår säkert att den inte stod kvar. Efter lite fippel med en fem meter lång krokstör fick jag upp fanskapet, som numera är mer än återställt.

Ikväll såg jag Full Metal Jacket med Nicklas. Den är helt vidrig, vilket jag inte insett de två tidigare gångerna jag sett den.

Och tidigare idag inträffade en ny dödsskjutning på ett universitet i Fresno, Californien. Eftersom både jag och Nicklas ska till USA i höst lanserade jag den något uppgivna idén om att spela massakerbingo. Man numrerar helt enkelt staterna slumpmässigt, och först till fem i rad eller lodrätt vinner. Något för bookmakersen?

Jag är för vig för mina kläder, med långa ord

I'm lovin' this... Upprepade just manchesterbyxesuccén med träningsoverallsbrallorna - ritsch sade det när jag grenslade cykeln. Fan! Det var byxorna från K4. En före detta rolig detalj med det stället är att jackan och byxorna är sydda av olika sorters tyg. Jag måste försöka laga dem.

Avdelningen bisarra situationer

Idag hade vi det sista seminariet på metodkursen, och övningsopponering stod på schemat. Efter 45 minuter finner jag mig kritisera den uppsats jag förväntas försvara (förväntas försvara utifrån premissen att jag skrivit den, dessutom) hårdare än vad opponenterna gör. Eller alltså... det var betydligt konstigare än det där lät. Men bara tanken att försöka försvara en uppsats man inte skrivit själv är ganska konstig. Icke desto mindre var det lärorikt och man fick en del bra insikter i hur lärarna prioriterar vad gäller ämnesval och forskningsdesign. Nu är jag ledig i sex dagar.

Nice

Direkt i inboxen i morse: antagen till ett år vid UConn, som jag hintade om tidigare. Solen sken. Då passar någon jävla dåre på att ta livet av 29 studenter på Virginia Tech. Tog liksom udden av den här dagen...

Edit: 32 studenter. 32 studenter...

Och ja, jag är på ett melankoliskt humör även i övrigt just nu.

Snart går en säkring

Jag känner mig på ett sataniskt humör! Musiken går rakt ner i benen, jag flackar med blicken och har svårt att tygla tankeverksamheten. Under större delen av dagens pressade studieschema har jag haft frossbrytningar och/eller kallsvettats. Jag upplever en stress som vanligtvis bara infinner sig vid tentor; tillfällen av stark press där jag har möjlighet att, dock endast med uppbådandet av min hela förmåga, uträtta stordåd. I kombination med mitt kaffeintag, vars främsta bieffekt faktiskt tycks vara en lättare oro (!) känns detta som ett oerhört nedbrytande tillstånd. Hur länge orkar jag?

Åtminstone till klockan tolv på lördag.

MTWTFSS

Jag ligger utspilld i en fåtölj och läser när jag hör ett ganska oförblommerat tisslande och tasslande utanför dörren. "Jaha, nu kommer snorungarna för att stjäla vårt påskgodis" tänker jag. Ska de skrika bus eller godis också? Kasta ägg på fönstren, bajsa i brevlådan? Nej just ja, det är på allhelgona.

Plingplong! Med raska kliv är jag framme vid dörren, som jag öppnar med ett så entusiastiskt leende jag kan prestera.

Glad Påsk! ropar de små liven glatt. Helt utan krav på motprestation räcker dom till och med över ett egenhändigt gjort påskkort! Lite chockad av denna synbarliga hjärtlighet muttrar jag något om "vill ni ha godis" och hämtar familjens gemensamma godisägg. "Ta så mycket ni tycker är lagom!" säger jag halvhögt men förväntar mig totalt oförstånd inför ett så subtilt budskap, att ägget kommer ligga tomt och plundrat vid mina fötter om något ögonblick.

"Lämna lite åt honom själv" säger den äldste i sällskapet med en klurig blick på mig. Det är en ambitiöst sminkad, mustaschprydd påskgubbe som jag på något sätt känner igen men inte kan placera. "Det ser han ut att behöva." Orden föll nog inte riktigt så, men jag slogs av den perfekta kombinationen av fräckhet och lyhördhet i hans kommentar. Han läste mig rätt bra.

Det giriga rafsandet uteblir och de plockar bara på sig några Polly, faktiskt ganska försynt. Nu har jag dock återfått både mål i mun och tron på en ljus framtid för mänskligheten, och ber dem att ta lite mer. Gubben hugger igen:

"Det är Cheap Monday-jeans det där va?"

Vad i helvete, tänker jag, den här killen är ju helfestlig! Utan att göra något överdrivet försök till konversation låter jag ett flin ackompanjera mitt "mm...", och med det låter han sig nöjas.

Hejdå! ropar de i kör. Påskkärringarna.

Eh...

Mer än en vecka sedan jag postade något, ujujuj... När arbetsbördan ökar går bloggandet åt skogen - gammalt djungelordspråk. Sedan har jag faktiskt inte haft så mycket att förmedla här, tillvaron har gått på rutinlåga. Men igår när jag åkte hem hörde jag en smårolig sak!

Bakom mig på tåget sitter en rätt stekig person (Danderyyd, varje vokal blir en konsonant) som ger en kompis restips om Thailand. "Gå in på bankok air punkt, eh, dot com och kolla efter..." Jävla nöt! Såvitt jag förstår är "punkt" svenskans motsvarighet till "dot", men roligt var det.

Sömnparadoxer och annat

Den inbyggda väckarklockan i min mobiltelefon är av en mycket frustrerande karaktär. Först ger den ifrån sig ett enda, mycket svagt pip. Oavsett hur trött jag är, oavsett vilken del av sömncykeln jag är inne i, så uppfattar jag och vaknar av detta pip. Klockan (och jag) är väldigt pålitlig i detta avseende vilket givetvis är bra. Men därefter är det tyst i fyra-fem sekunder, en tidsrymd fullt tillräcklig för att hinna ifrågasätta om ljudet var något annat. Ett kort ögonblick av hopp om att kunna somna om, innan det verkliga pipandet börjar.

Men idag vaknade jag inte av det första pipet. Jag sov väldigt tungt och kom på mig med att undermedvetet tänka "vad fan är det som piper" innan jag insåg att jag missat första varningen. Ändå var jag märkligt pigg bara några minuter senare? Underligt.

I övrigt investerade jag just i en turtlesdräkt inför mitterminsfesten imorgon. Grönt klär mig, har jag fått höra.