Idag (och gårdagkvällen) har varit en strålande tid! I synnerhet under det senaste dygnets ljusa timmar har jag varit vansinnigt produktiv. Såväl Mao som Mathias Svensson skulle ha varit utomordentligt stolta över mig. Mer om det senare, men lägg märke till den lilla superlativfestivalen som i mitt tycke bör ersätta den gamla vattenfestivalen. (Lösning på världsproblem i sikte.)

Alltnog. Som hela min fanbase väl vet så dog min ack så vördade och vårdade mobiltelefon i måndags, eller när fan det nu var, det spelar ingen roll. I vilket fall inleddes dagen med med ett kortare seminarium där jag tack vare mitt rakbladsvassa intellekt briljerade och gjorde både lärare och klass stumma av beundran. Då den sköna storsegern var inhöstad bytte jag undervisningslokalen mot varm och svettig buss, i vilken jag transporterades till ELGIGANTEN (få en cykel på köpet kompis, len, osv). Efter att ha väntat en kvart på att bli insläppt, och minst tjugo minuter på vardera anhalt betjäning, betalning och uthämtning av själva varan gick jag därifrån. Det där var en lång mening, något som tydligen är vanligt i Tyskland.

Alltnog!!! Har ju koncentrationsförmåga som ett schizofrent ADHD-barn... Jag gick som sagt därifrån, lycklig ägare till en ny mobil. Den som nödvändigtvis måste veta vad för märke och modell kan skicka mig ett vykort, och den vykortsskickare som nödvändigtvis måste veta min adress kan fråga mig på msn. Det enda ni för tillfället behöver veta, och det enda jag bryr mig om, är att den är liten, lätt, platt och snygg. I er rosa dagbok kan ni alltså notera att jag inte tillhör den skaran som skaffar en mobil för att jag blir upphetsad av dess ballfaktor. Helvete vad länge jag uppehållit mig vid den här trivialiteten nu.... man skulle ju kunna tro att jag allokerar bloggutrymme efter hur mycket varje aktivitet kostat i reda pengar, men så är inte fallet.

Just ja, jag gick därifrån. Varm, svettig buss tillbaka och sedan gjorde jag ett kort besök på Netto där jag handlade saker och ting. Svettig cykel i alla uppförsbackar tillbaka till rummet, där jag flitig som en iller satte igång en tvättmaskin. (Tvättmaskinen står egentligen inte i mitt rum, inte ens i mitt hus, men jag ville konstruera en enkel mening.) Medan den maskinen gick så lagade jag mat och cyklade och handlade mera mat. Huvudsyftet med cykelturen var dock att adressändra. I och med att det gjordes redan nu, endast enochenhalv månad efter den faktiska flyttan, slog jag personligt rekord med flera månader.

Jaha, hem cyklade jag, och började ersatte tapeterna i rummet med blöta kläder eftersom alla torkningsfaciliteter i tvättstugan var upptagna. Sedan gick jag upp en våning och diskuterade kvällens begivenheter med Johanna och lagade även mat med henne. Sedan gav vi oss iväg för att lyssna på föreläsningen "Kapitalistisk vision", som hölls av Timbro-författaren Mathias Svensson. Anledningen till att vi överhuvudtaget var närvarande var att vi nästa höst ska hålla ett radioprogram där vi tar upp politiska frågor. Ikväll ville vi testa diverse inspelningstekniker och rent allmänt skaffa journalistikvana. Mathias Svensson var en kapital-liberalistisk utopist som inledde hela spektaklet med att hylla pengar som något bra och fint, ja till och med vackert. I den andan gick han sedan på i ungefär en timme, varefter jag i egenskap av reporter ställde några klipska frågor. Om han mot förmodan skulle få makten efter höstens val skulle hans första åtgärd vara att ta bort värnplikten. Hm. Såhär i retrospekt luktar det misstänkt av olöst freudianskt trauma med någon satig fänrik.

Förutom de lovsånger han sjöng till pengar så höjde han även produktiviteten till skyarna, därav den något kryptiska inledningen. Jag vill även påpeka att den bild av honom och hans idéer jag förmedlar här är mina personliga och inte på något sätt utgör studentradions eller Uppsala utrikespolitiska förenings åsikter.

Sedan cyklade jag hem. Nästa post kommer bli en övning i att skriva korta meningar, helst bestående av ord vars innebörd jag är helt säker på. Until then, puss i ljumsken.

//David