Här är det minsann ingen hejd på inläggandet! Måste, mitt relativa fotbollsointresse till trots, lufta lite missnöje över den pinsamma svenska insatsen i åttondelen mot Tyskland. Jag tror jag gör det i punktform för det finns inga klockrena samband mellan de olika delarna av min kritik.

1. Lars Lagerbäck. Här finns roten till en hel massa problem med det svenska spelet. Det kanske tydligaste är hans närmast totala brist på passion för spelet. När såg man honom senast jublande glad eller, kanske snarare, asförbannad på bänken? Bryr han sig ens om att titta på matcherna? Det verkar som att han anser sitt jobb vara gjort när han bestämt vilka elva stackare som ska skämma ut Sverige inför fotbollsvärlden. Någon tendens till pådrivande eller omstrukturerande arbete kunde man inte märka. Om man vid underläge 0-2 prioriterar att hålla försvarsspelet intakt då man får en mittback utvisad vill man ju inte vinna. Ett mer anfallsovänligt spelsystem får man leta efter, riktpunkten verkar vara att det alltid ska finnas fler svenska spelare bakom bollen än framför den. Att spela spela långa höjdbollar när våra anfallsdvärgar har två tyskar var att slåss mot är rent ut sagt patetiskt. Sveriges spelarmaterial är inte på långt när så bra som den svenska journalistkåren stundtals framställt det som, men oerhört mycket bättre än vad Lagerbäck lyckades göra det. Han måste väck, och det omedelbart. Det är ingen merit att ha misslyckats i "fem stora mästerskap i rad".

2. Var fanns kämpaglöden? Det här kan delvis kopplas ihop med Lagerbäcks coachande och spelsystem, men det förtjänar en egen punkt eftersom det till sist är upp till spelarna själva. Så mycket förstår jag av bollsporter som att man inte skapar sig några anfallsytor genom att försöka gå eller jogga ifrån sina motspelare. Att transportera bollen springande går väldigt långsamt jämfört med att passa den, och för att passa den krävs medspelare som löpt sig fria. Svenskarna verkade rädda att ta i, rädda att bli trötta, rädda att göra bort sig, rädda att förstöra frisyren. Linderoth bröt mönstret här - både Larsson och Zlatan framstod som idioter när han jagade boll i Tysklands backlinje. Tobias Linderoth är sällan en klasspelare som levererar avgörande passningar eller mål, men han har ett hjärta och en vilja att vinna som skulle räckt långt om andra haft något liknande. Nu reducerades svenskarna till ett tjurigt och bitvis osportsligt lag (Mattias Jonssons pinsamma straffsökande, Henrik Larssons bortsparkande av den tyske backens sko m. m.) som man mest fick skämmas för.

3. Henrik Larsson. Henrik Larsson är inte bra, i vilket fall inte i landslaget så som detta spelar nu. Hos honom var oviljan att kämpa och slita som allra störst, och var gång som bollen nådde honom saktades spelet ner. Hans brända jättechans i första halvlek är ett strålande exempel på detta och straffen är bevis för att vinnarskalle dessutom saknas. Mycket av skulden för Henrik Larssons misslyckande kan läggas på svensk media, som genom århundradets mest omotiverade hype lyckats övertyga såväl Lagerbäck som Larsson själv om att den sistnämna är vår store frälsare.

4. Fredrik Ljungberg. Någon sa att Ljungberg påminner om en dragracingbil - den exploderar så fort den kommit upp i toppfart. Det stämmer ganska bra, aldrig förr har någon ramlat så mycket för så lite. Vid nästan alla närbilder på Fredrik sitter han på ändan i gräset med en blandning av ledsamhet och ilska i ansiktet - varför får jag inte spela min vackra fotboll?! Skådespelet brukar avslutas med någon slags kontinentalt indignerad handviftning som samtidigt fullbordar bilden av Ljungberg som Sveriges näst mest överskattade stjärna.

Vad kokar den här spretiga soppan ner till egentligen? Jo att Sverige förlitar sig för mycket på "gamla beprövade trotjänare" såsom Larsson, Ljungberg och Lagerbäck. Ingenstans finns experimentlustan, eller modet att kliva fram och försöka sig på den där dragningen som skulle kunna göra fotbolls-VM till den fest det sägs vara. Samtidigt känns fallet så mycket hårdare i ljuset av den gigantiska självförtroendebrasan som Zlatan tände med sitt "Sverige kan vinna VM", och som mediaetablissemanget därefter glatt eldat på. Sverige har inte förmågan att med denna trupp och detta spelsystem ta sig längre än åttondelen i VM. Vi var verkligen inte värda att gå vidare.

Fotnot: Domaren var inte bra. Hets och upprört käftslängande ska stävjas, inte uppmuntras av domaren och hans beteende. Utvisningen på Lucic är alldeles för hårt dömd, och det är väldigt osportsligt och oprofessionellt att sedan hånle honom rakt i ansiktet.

Alla svenskar förtjänar inte kängan. Linderoth, Isaksson och Allbäck presterade alla mycket bra.

(varning, monstruöst inlägg)

Kanske borde man leja Gert Fylking till att skrika äntligen? Här kommer ju det första blogginlägget på närmare en månad. När jag senast nötte tangentbordet med den här avsikten var jag påväg ner i tentaträskets djupare hål, almanackan visade då den tjugufemte maj. Exakt en vecka återstod brytpunkten som jag då trodde skulle avgöra mitt humör i flera månader framåt; prövningen i mikroteori och internationell ekonomi. Dagarna tillbringades mer eller mindre ivrigt och ambitiöst med att studera i ekonomikums källare, halvliggande i obekväma träsoffor. Vi var en tapper skara polmagare som fick allt svårare att koncentrera oss ju fler vi blev och ju mer tiden led. "Nej nu skiter jag fanimig i det här" kunde höras tidigare och tidigare på dagarna.

På så vis fann jag tid att göra nyttigheter som att lägga handen vid min extremt hemlighetsomgärdade studentpresent till Jonas, en remix av en gammal dänga. Den som är nyfiken på resultatet kan fråga på msn. Men det var inte enbart av bristande studiekoncentration som jag fick tid över för att göra musik - jag kände faktiskt att jag redan kunde allt. Det hade nog inte berett mig några större problem att skriva samma resultat på tentan en eller två dagar tidigare och det beror på ett fenomen som drabbat mig allt oftare på sista tiden. Plötsligt vaknar jag en dag och förstår allt, vilket är lite kusligt eftersom jag sällan är medveten om när den avgörande inlärningen skett. Detta hände mig första gången när jag lärde mig åka snowboard - trots att det då gått flera år sedan jag senast försökte mig på den bedriften gick det helt plötsligt skitbra. Då berodde det sannolikt på att jag vågade mer. När det gäller tentorna är det nog snarare fråga om att få ett grepp om helheten. Helt klart är i alla fall att det handlar om att ta sig över en tröskel.

Eftersom jag textar alla svar satt jag som vanligt nästan hela tiden ut på tentan, men det gick bra ändå. VG:t är säkrat och därmed även sommarhumöret, även om jag nog skulle välkomnat sommaren lika mycket även om det gått åt helvete. Två lustiga detaljer är att jag var alldeles hes när jag kom ut från skrivningssalen, detta trots att jag inte så mycket som öppnat mun. Dock satt jag och kallsvettades/frös nästan hela tiden... För det andra bröt solen fram nästan precis då oket lyftes från mina axlar, ett skönt sammanträffande eftersom hela den föregående ångestveckan präglats av regn, moln och kyla.

På kvällen blev det fest och galaföreställningen på polmags sommargasque. Jag spelade skivor efter middagen och jag fick intrycket av att det var tämligen uppskattat. Då ångrade jag nästan att jag varken bränt Botten Anna eller Evighet, men i retrospekt var det ett val som jag står för. Hur kan så många gilla så dålig musik?! Till saken hör att CD-spelarna vägrade läsa en stor del av min för långsamt (?) brända skivarsenal, så kvällen blev en veritabel pärs där det bara gällde att hitta en fungerande låt innan den föregående hann ta slut. Efter detta (torsdag) kom några lugna dagar med gräsliggande och allmän slöhet, och på lördagen åkte jag hem.

Under tiden fram till den nionde juni (sex dagar) ägnade jag mig åt att mastra min studentpresent och Africa, låten som Jonas och jag gjort ihop. Jag förberedde mig även för den sistnämndes studentflak, på vilket jag skulle spela. På det hela taget gick allting bra och det var grymt kul att få spela house på hög volym.

Ingen rast, ingen ro. Redan på söndagen drog jag och mor och bror iväg till New York på en sedan länge planerad semester. Ball stad, kan man säga helt kort! De företeelser som gjorde störst intryck på mig sammanfattas nog bäst såhär:

1. Den amerikanska ignoransen/okunskapen. Redan under färden från JFK till Manhattan kom ett prov på något jag hoppades att min antiamerikanism överdrivit, nämligen att jänkarna inte vet eller begriper ett skvatt av omvärlden. Jag tjuvlyssnade på en amerikanskas och en brasilianares kallprat, och där framkom att den förstnämnda trodde att fotbolls-VM gick i Brasilien. Hon hade ingen aaaning om att fotboll var stort där. Enligt min ringa mening bör man inte ens vara särskilt sportintresserad för att ha koll på de två parametrarna. Säger någon Brasilien så svarar nog de flesta "fotboll, kaffe, amazonas och Rio de Janeiro". Nog för att allmänbildningen kan vara lite sviktande, men slutledningsförmågan verkade heller inte vara på topp. Nu vet jag visserligen inte vilken utbildning som krävs för att bli socialsekreterare/motsv i USA (vilket den här kvinnan var) men någorlunda välutbildad var hon nog ändå. Ändå uttrycker hon viss beundran över att Brasilien lyckas tillhandahålla sjukvård till de som annars inte skulla haft råd med det, och avslutar med "we're the richest country in the world but haven't been able to figure that one out". Hört talas om skatter? Nähä inte det. Att George W Bush lyckades lura sitt folk två gånger om förefaller genast mindre underligt.

2. Den amerikanska fetman. Även här lyckades New York-borna överträffa mina förväntningar - folk är i gemen riktigt tjocka. Men med tanke på att snabb-/färdigmat är det enda som finns att få tag i på Manhattan är även det mer förståeligt. Jag kände själv hur jag blev fläskigare, bara på en vecka. Tacka vet jag morötter och mil av skog att springa i.

3. Den amerikanska servicen. Måhända var det bara en anpassning till det faktum att NY är världens mest stressade plats, men överallt formligen kryllade det av folk. Hundratals servitörer, gatsopare, butiksbetjänter (nej jag gillar inte det ordet), överallt. Folk verkade nöjda med att överhuvudtaget ha ett jobb, och jag kan inte låta bli att reflektera över anställningsskyddet och minimilönernas existens i det där landet. Samtidigt måste man ge credd åt systemet, för det lyckas ju sysselsätta en enorm mängd människor samtidigt det gör allting snabbare, renligare och trevligare.

Efter åtta dagar reste vi hem, cirka tvåtusen bilder rikare och X dollar fattigare. Inte var det billigt att leva där i alla fall. Lite arbitrage kunde man dock få till, bland annat en iPod!

Under hela New York-vistelsen pågick VM:s gruppspel, vilket vi till stora delar gick miste om. Ett otal matcher verkar dock ha slutat nollnoll så frågan är hur mycket vi egentligen missade. I Kalle E:s VM-tips hade jag förutspått att ingen match skulle förbli mållös, att Henry skulle vinna skytteligan och att Argentina skulle missa semifinalerna. Trots dessa dumheter låg jag på en tämligen framskjuten placering då "mellantiden" kom efter en dryg vecka. Anmärkningsvärt eftersom jag inte är någon hejare på fotboll varken i teori eller praktik. Eftersom vi nu hamnade på det ämnet får jag inte glömma att nämna min förkrossande 8-1 (någonting ditåt)-ledning över min fotbollstokige bror i ett litet travel-fotbolls-quiz som vi använde på resan. Helt vetenskapligt är det kanske inte eftersom många av frågorna är av karaktären "nämn en färg i Sveriges flagga", men ändå!

Väl hemkommen fick jag reda på att min gamla farmor dött. Hon hade sedan ungefär fem år tillbaka lidit av Alzheimers och var, senaste gången jag såg henne, en skugga av sitt forna och vitala jag. Åren av sjukdom innebar att hon på ett mycket obevekligt sätt gled ifrån både verkligheten och oss anhöriga, vilket gör att hennes död känns som en lättnad mer än en börda. Hon har det alldeles säkert bättre där hon är nu.

Ett dystert sätt att avsluta inlägget på, men i övrigt är det ganska mycket klackarna i taket. Puss o kram!

Läste just min glade brors blogg ( www.neverdone.se/blog ) och blev hemskt inspirerad att uträtta egna stordåd. Det senaste inlägget där berörde nämligen att vid 19 års ålder känna sig gammal i sin samtid, vilket jag skulle vilja utveckla och modifiera lite grann. Arbetet sker alltså i samma trädgård, men den häck jag avser att tukta kallas politisk korrekthet (PK).

Mitt förhållande till denna term, eller kanske snarare innebörden av den, har varierat. Det trodde jag åtminstone när jag funderade på hur jag skulle inleda det här stycket. Men ju längre tid de små grå fick arbeta desto mer inser jag att ingenting egentligen ändrats, utan att det istället är mitt skämtlynnes anpassningsförmåga som förvirrar mig. Jag har två ganska bra exempel på detta.

1. Värnplikten. (Jamen JA, det är en icke försumbar del av min s k "livserfarenhet". Småskratta lite nu och håll sedan tyst.) Sedan jag väl lärt känna mina kamrater (och viktigare, dem lärt känna mig) fanns inga större restriktioner för vad jag kunde skämta om. När detta stadium uppnåtts inriktade sig min humor på något som både är väldigt politiskt inkorrekt men som samtidigt var högst närvarande på K4: bögfobin. På ett ställe där man inte ser en jämngammal tjej i ögonen på tio dagar kan denna blomstra fritt, och hela situationen gav självklart massvis med uppslag till kvickheter. Som tidigare antytts räknar jag min vassa(?) tunga som en positiv personlig egenskap, och här fanns extremt många chanser till billiga poäng som bara inte fick försittas. Min undermedvetna taktik var nog att man med glimten i ögat både kan driva med och spela på bögfobin, och som resultat få ett gott skratt just därför att det både är ett oväntat och lite tabubelagt ämne. I efterhand har jag fått reda på att det faktiskt var en som trodde att jag var bög själv, men i övrigt tror jag nog att mina skämt uppfattades som just skämt. Vad kokar det här resonemanget ned till?

Jo: filosofin att man med lite distans och, som sagt, glimt i ögat, kan skämta om det mesta. Man måste bara med sitt tonfall och sitt sätt markera att man inte menar allvar. När man missar, eller undlåter, att göra den markeringen blir det inte roligt, eftersom det då inte uppfattas som ett skämt. Exempel på detta, också från lumpen, är när befäl kallade vissa offentliga personer "vänstervriden feministfitta" till synes på fullaste allvar. Att seriöst diskutera ens eget utnyttjande av prostituerade, som en annan lumpare gjorde, får också min egentliga känsla för politisk korrekthet att vakna. Egentligen handlar det väl om mina moraliska värderingar.

2. Uppsala. Nu när jag så att säga riggat scenen ska jag försöka hålla framförandet av själva pjäsen kort. Förra hösten flyttade jag till Uppsala och började läsa Pol Mag-programmet. På samma sätt som den här bloggen hävdar sig vara de cyniska kommentarernas högborg, så är Pol Mag-programmet den politiska korrekthetens saliga himmel. Vi snackar om programmet som inte tyckte att en av nästa års insparksgrupper kunde representera intressegruppen "Legalize It". Vad tror ni jag driver med här? Just det. Istället för att offra kvickheten (rasister/intoleranta skulle säga yttrandefriheten eftersom dom inte skämtar) på den politiska korrekthetens altare gör jag brasved av altaret självt. Men glimten i ögat finns där, och min moraliska känsla är fortfarande lättväckt. Och det är här som min exempelsäck lyckas knyta ihop sig själv, eftersom jag för någon vecka sedan råkade bläddra igenom det på det hela taget klandervärda magasinet FHM. Återigen står förutnämnda offentliga person i skottgluggen, men denna gång är kommentaren: "Varför blev du feminist? Du är ju snygg!" När jag läste det skämdes jag för att vara kille.

Åter till inspirationskällan för dagens diskussion. Även om du rubricerat ditt inlägg annorlunda Jonas, så syns det ju tydligt i inlägget att det är din moralkänsla som talar. Jag känner igen mig väldigt mycket, och det är nog inte så konstigt.

Fotnot: Jag har inget emot bögar, och jag varken prenumererar eller läser FHM. Och jag har aldrig prövat rökheroin, det var ett skämt.

En kortkort en:

1. Bob Sinclair - Love generation är det bästa exemplet jag någonsin sett på att även blinda hönor finner korn ibland. Hans remix av Watch the sunrise är en hög dynga, bokstavligt talat. Det låter inte som om han förstått vilken låt han skulle ta sig an. Använde han ens högtalare? Enligt min åsikt ska man, om remixen hamnar i samma genre som originalet, tillföra något som det senare saknade. Vid en jämförelse mellan de två bör åtminstone den som gjort nyversionen tycka bättre om sin egen. Och det kan ju bli svårt om man inte begripit vad man pysslar med.

2. Ibland ska jag hämta någon ny information på nätet, och öppnar webbläsaren. Nästan direkt glömmer jag vad det var jag letade efter, och som någon slags impuls brukar jag då gå till google. Som om jag där skulle söka efter anledningen till mitt surfande. Det är smått ironiskt.

3. Igår prövade jag rökheroin för första gången, satan vilken kick. Men det är nog inte riktigt min grej, jag håller mig till Kött för Bröd. Boss och Bosschåfför! Ja, man blir alldeles hög på livet självt när man hör de orden.

4. Spiller - Groovejet är en trevlig stump. Alltid roligt att återupptäcka gammal musik.

Kaffe är en djävulsk dryck, framkallad av Satan ur helvetets vrede att förpesta och fördärva människornas tillvaro. Kaffe förvandlar unga starka män till nervösa hysteriker, med lemmar som spagetti. Kaffe är anledningen att jag skriver det första inlägget på tio dagar klockan kvart i tre på natten. Ja, banne mig, idag har jag druckit kaffe.

Kära dagbok,
mycket har hänt sedan jag senast skrev i dig, faktiskt alltför mycket för att i sin helhet delges dig. För precis en vecka sedan fyllde jag år, en händelse som redan helgen innan dagen D uppmärksammades på flera håll. Det hölls ett släktkalas på mammas sida. Det hölls ett släktkalas på pappas sida. Båda var fantastiska tillställningar, i sanning värdiga inramningar av min tjuguettårsdag. Men det slutade inte där, nej festligheterna tilltog i styrka då jag kommit tillbaka till Uppsala. Och detta är värt att befria från den småraljanta ton som är denna bloggs självpåtagna stigma:

Calle S, Erik, Fredrik, Jenny, Johanna, Jonathan, Jossan, Kalle E, Niklas och Olivia, tack så otroligt mycket för uppvaktningen. Jag försökte samla mod till att tacka er kollektivt där och då men det ville sig inte riktigt, men ni ska veta att det uppskattas väldigt mycket. En eloge till övriga polmagare och bekanta som på andra sätt än sång, dukning, tårta, film, sprit, viktbälte, dikt och våldgästande utbytesstudent förgyllde min dag. Den sistnämnda ska å det snaraste avbeställas, Kalle och Calle!!! I höst bor jag ensam, eller i varje fall utan chilensk mansperson inpå livet.

Sammanfattningsvis blev mitt födelsedagsfirande ett av de bättre någonsin, och det kändes inte så tungt att åldras. Det är det bästa betyget ni kan få, släkt och vänner!

Under denna period berikades jag dessutom med en bok som jag i sinnessjuk utsträckning kan relatera till, värt att notera. Till och med språket är som mitt, varvandes högtravande poesiambitioner med svordomar. Nu bävar jag bara för att den i linje med mina preferenser slutar i tragedi. Hu.

Och för att återvända till inledningen, till drycken som är hin håle liquiderad (fyndig som överskottsbolaget idag!?) så har tidens taktfasta marsch inneburit att tentan obevekligt glidit närmare. För några är det välbekant, men för andra kanske det är en nyhet att jag under dessa perioder missbrukar den drog som i dagligt tal kallas kaffe. Och då blir man pigg. Att lutet verkligen får avsedd effekt kan kanske tillskrivas just det faktum att jag bara använder det ibland, och då i koncentrerade doser. Å andra sidan har jag, inte på allvar visserligen men ändock, börjat hysa lite tvivelsmål om det moraliskt riktiga i att på detta sätt nyttja prestationshöjande medel. Vad annars skulle ha fått mig att frivilligt gripa ekonomiboken i brist på sömnighet? Inte mycket.

Och som halvrelaterad avslutning, är det inte något i de inledande raderna som påminner lite om " ... and I will strike down upon thee with great vengeance and furious anger, those who attempt to poison and destroy my brothers. And you will know my name is the Lord, when I lay my vengeance upon thee! *skrik* pang bom krasch..." Ja kanske inte skriket då, men vafan. Pulp Fiction, bra film, se den, bratackfinthej.

Tillägg: Låten som jag kommer nynna på fram till mitten av juni är Anita Hegerland med "Trollkarlen Lurifix". Får inte missas! Ett avsnitt av den smått samhällssatiriska serien Boondocks smakar också fågel.

Ojojoj. So many women, so little time, som den store Duke Nukem sa en gång i tiden. Nä, skämt åsido så har jag ingen riktigt bra förklaring till varför det inte skrivits något av vikt här på ett tag. Faktum är att jag inte ens minns vilken dag det senast skedde. Därför kommer här en kort resumé av obefintlig kronologisk korrekthet.

Någon gång i den dimmiga dåtiden uppdaterade jag mitt löfte om att bli snällare till att även innefatta en åtstramning vad gäller mitt skitsnackande. Varför påminner jag om det? Jo! I tisdags var det föreläsning med Sven-Åke, som ställde till stor fest och galaföreställning om internationell handels alla fördelar. Efter att den åttonde inklappningen ebbat ut vidtog en tids flängande och jag har vaga minnen av att lunch intogs på Snerikes i glada vänner lag. Sedan begav jag mig solokvist ner på staden/byn/klungan av ruckel som utgör Uppsala/ för att inhandla solskyddsfaktor tjugu och ett nytt block.

Fortsättningsvis drogs grandiosa planer upp för kvällen; friluftsfest i Gränby följt av dans på Snerkan med Jossan då hon jobbat klart. Det förstnämnda blev en veritabel succé och ett sportsligt segertåg eftersom jag fick visa mina talanger i såväl brännboll som fotboll. Till saken hör dock att motståndet i mycket hög grad var alkoholpåverkat. Icke desto mindre kändes det ovanligt och skönt att få ikläda sig rollen som vindsnabb anfallskreatör eftersom jag egentligen är jävligt kass på fotboll.

Aja. Småningom gick solen ner och festen flyttade inomhus. Då började jag röra på mig eftersom Jossans arbetspass led mot sitt slut och det därmed blev dags att erövra dansgolvet. Jag hann med att cykla hem och duscha lite kvickt eftersom all fysisk aktivitet medfört viss ofräschhet. Denna tydliga temposänkning gjorde mig ganska mör; återigen fick jag bekräftat att man inte märker hur trött man är förrän man sätter sig ner en stund. Dock bör nämnas att jag under de trettiosex närmast föregående timmarna hunnit springa 6+5 km, spelat badminton samt alltså en dryg timmes brännboll och fotboll.

Nåväl. Inte sviker man en hårdjobbande kock bara för att benen och ryggen värker! Däremot visade det sig att varken jag eller Jossan hade så stor lust att dansa/slåss på klubben, särskilt efter att vi fått en halv öl tömda över oss. Barbarer! Istället satt vi i flera timmar i köket och drack gratissprit, gratiskaffe, och åt gratiskakor. Blev presenterad för en hel kader av människor som dittills bara figurerat som lösa namn i Jossans otaliga Snerikesanekdoter. Alla var lika trevliga som man kunde vänta. Allteftersom tiden gick började jag bli mer och mer apatisk, det trevliga sällskapet och kaffet till trots. Följaktligen gick jag hem och stupade i säng omedelbums.

Nu håller det här på att bli en gigantisk post, och jag ska bespara er det besväret. Det finns även en viss stilistisk poäng med att låta historien bli hängande i luften vid extremt spännande punkter (en s k cliffhanger). Misströsta alltså inte, resten av veckan kommer att avhandlas i kommande poster.

MEN för att portionera ut den under veckan ansamlade visdomen i lagom doser:

1: Den intensiva fysiska aktiviteten under måndagen-tisdagen var väldigt bra. Saker och tings tillstånd, däribland mitt humör, har varit långtifrån perfekt den senaste tiden. Men man blir faktiskt glad av sportandet i sig, jag tror att det frigör endorfiner eller serotonin eller något annat bra. Dessutom får man sällskap. Mer sånt!

2: Det är fantastiskt roligt att intervjua folk! Trots mina klena kunskaper tvingas verkliga experter lyssna på vad jag säger. Även om studentradion kanske inte är det mest rikstäckande mediet så infinner sig något slags känsla av makt och att representera folkets intresse. Att balansera de utgångspunkterna mot vad jag själv vill ha svar på är en kul utmaning. Mina ögon har öppnats för radiojournalistiken.

Ohoj, herr bäver. Inte blivit så mycket skrivet de senaste dagarna, vilket är lite synd. Men har man inget överhövan intressant att berätta vill jag inte nöta näthinnor med en massa dravel. Visserligen riskerar detta inlägg att göra det ändå, men jag kände att det kanske var dags att visa att jag fortfarande andas den varma pollenrika vårluften. Har den senaste halvtimmen gjort ett antal försök att spela in det andra setet som skall skickas till stf, men det vill sig inte. Att jag har ont i huvudet hjälper inte direkt, men skam den som ger sig. Jag ska göra ett försök till, sedan får det vara. Går det bra blir det mer blogg om det senare.

Det har blivit lite sporadiskt med bloggandet på senare dagar, men jag vet att de stora massorna inte överger mig för så lite. Hursomhelst, för någon vecka sedan lovade jag mig själv att försöka bli en lite snällare människa. Bakgrunden var att jag i en käftslängarsituation varit väldigt elak och det var inte så kul att ställas öga mot öga med den odrägliga versionen av mig själv. Efter att helt hastigt tagit snällreformbeslutet blev jag lite orolig att detta helt skulle ta udden av min vassa tunga, eftersom jag trots allt räknar den senare som en av mina sociala styrkor. Jag är oftast ganska kvick men i stunder där omdömet sviktar kan råheten överskugga hjärtligheten. I vilket fall tänkte jag pröva att tona ner kvickheten lite, om så bara genom att tänka ett kort varv extra innan jag slänger ur mig något.

Tiden gick och jag vet inte om varken jag själv eller någon i min omgivning märkte någon förändring. Av en slump kom jag sedan häromdagen att tänka på en lumparpolare som hade en ganska ovanlig men högst hedervärd beteenderegel. Han snackade inte skit om folk. Han diskuterade inte någons negativa egenskaper om inte personen ifråga var närvarande. När jag efter några veckor insåg att han verkligen menade allvar med den policyn blev jag ganska paff. För mig som egentligen alltid varit en stor glappkäft var det helt främmande att tillämpa en sådan princip. Det gick tillochmed så långt att jag och somliga andra i vissa konversationer försökte övertala honom att snacka skit. Egentligen var det väl inte så allvarligt men om man lyfter det ur sitt sammanhang var det ju helt vidrigt. I efterhand har jag kommit att respektera honom väldigt högt för detta, och som ett komplement till min snällreform tänkte jag försöka mig på samma sak själv. Vi får väl se hur det går. Nu: springa i solen, research om en grön visionär (eventuellt mer om det senare), middag, UF-föreläsning och plugg.

Fan vad det är varmt! Men det är skönt, man går ner i vikt och blir brun. Sedan kan man bada och gå i shorts och sitta utomhus och läsa och spela fotboll och grilla... det kan inte heller antecknas på något annat än sommarens pluskonto. Inte har myggen kommit heller. Det är rätt skönt att leva nu!

Nu ska jag mixa ett demoset att skicka till stockholm trance festival, där jag hoppas få spela i sommar. Sedan ska jag äta och titta på boondocks. Efter det blir det eventuellt fotboll med kursare. Maj artar sig redan till en kanonmånad, snart fyller man ju år också. Perfekt.

Som antytts tidigare har jag allvarligt funderat på en journalistisk eller litterär bana. Då och då får jag också idéer till noveller eller böcker som faktiskt (helt subjektivt givetvis) är ganska bra. Men nästan uteslutande utgörs dessa av tragiska och/eller nattsvarta historier, vilket ur en viss synvinkel kan anses tämligen bekymrande. I vilka banor tänker jag om några av mina bästa påfund är klockrena tragedier? Själv oroar jag mig inte direkt över det faktumet för jag mår ganska bra. Nej, anledningen till att de berättelser som jag mer seriöst övervägt att realisera är så tunga är nog snarare att jag själv finner sådana väldigt bra.

I grund och botten handlar det nog om att realism och trovärdighet är två egenskaper som på det litterära planet är av vital vikt för mig. Jag tror inte att jag varken kan eller behöver utveckla det påståendet mer, det talar ganska mycket för sig självt. Vad är då realistiskt och trovärdigt? Möjligtvis är det här min cynism träder i kraft (eller så är jag bara klarsynt), men det finns så väldigt mycket olycka och lidande i den här världen. På något sätt känns det mer logiskt att en situation utfaller till en människas nackdel än till hennes fördel. Observera att jag resonerar på ett globalt plan. Den här tanken är ganska flummig men genom att ställa de retoriska frågorna "vad gör en människa riktigt lycklig" och "vad gör en människa riktigt olycklig" kan man i viss mån rationalisera fram ett svar. Jag vill gärna tro och påstå att svaret på den första frågan är lycklig kärlek. Lycklig kärlek kan bära en genom svårast tänkbara omständigheter, inbillar jag mig.

Den andra frågan däremot, har en uppsjö av svar. Död, sjukdomar och handikapp, både för egen del men även för närstående, torde ha den effekten. Svält och krig. Olycklig kärlek. Och det är just denna mångfald som ger tragedin dess styrka. Att berätta en lycklig historia blir sällan mycket mer än att berätta en kärlekshistoria. Självfallet kan detta göras på de mest avancerade, charmiga och utstuderade sätt. Att å andra sidan berätta en olycklig historia kan göras på så många fler sätt. Man har fler variabler att leka med, kan stapla dem på varandra. Att göra det på ett snyggt sätt är någonstans mer beundransvärt.

Ytterligare en sida av saken är vad man upplever som vackert, något som diskuterats en del i min kompiskrets. Nästan alla som jag pratat med om detta säger att något bitterljuvt måste till för att något ska kunna kallas vackert. Klassisk musik är kanske det bästa exemplet på detta. En harmoni i moll berör alltid djupare än en harmoni i dur.

Det här blev ju ett ganska disparat resonemang, mestadels eftersom jag inte tänkt över saken så mycket tidigare. Men ofta är det väldigt stimulerande att på det här sättet konkretisera en vag känsla man haft. Nu ska jag ut i solen och bli brun. Och plugga.

Idag (och gårdagkvällen) har varit en strålande tid! I synnerhet under det senaste dygnets ljusa timmar har jag varit vansinnigt produktiv. Såväl Mao som Mathias Svensson skulle ha varit utomordentligt stolta över mig. Mer om det senare, men lägg märke till den lilla superlativfestivalen som i mitt tycke bör ersätta den gamla vattenfestivalen. (Lösning på världsproblem i sikte.)

Alltnog. Som hela min fanbase väl vet så dog min ack så vördade och vårdade mobiltelefon i måndags, eller när fan det nu var, det spelar ingen roll. I vilket fall inleddes dagen med med ett kortare seminarium där jag tack vare mitt rakbladsvassa intellekt briljerade och gjorde både lärare och klass stumma av beundran. Då den sköna storsegern var inhöstad bytte jag undervisningslokalen mot varm och svettig buss, i vilken jag transporterades till ELGIGANTEN (få en cykel på köpet kompis, len, osv). Efter att ha väntat en kvart på att bli insläppt, och minst tjugo minuter på vardera anhalt betjäning, betalning och uthämtning av själva varan gick jag därifrån. Det där var en lång mening, något som tydligen är vanligt i Tyskland.

Alltnog!!! Har ju koncentrationsförmåga som ett schizofrent ADHD-barn... Jag gick som sagt därifrån, lycklig ägare till en ny mobil. Den som nödvändigtvis måste veta vad för märke och modell kan skicka mig ett vykort, och den vykortsskickare som nödvändigtvis måste veta min adress kan fråga mig på msn. Det enda ni för tillfället behöver veta, och det enda jag bryr mig om, är att den är liten, lätt, platt och snygg. I er rosa dagbok kan ni alltså notera att jag inte tillhör den skaran som skaffar en mobil för att jag blir upphetsad av dess ballfaktor. Helvete vad länge jag uppehållit mig vid den här trivialiteten nu.... man skulle ju kunna tro att jag allokerar bloggutrymme efter hur mycket varje aktivitet kostat i reda pengar, men så är inte fallet.

Just ja, jag gick därifrån. Varm, svettig buss tillbaka och sedan gjorde jag ett kort besök på Netto där jag handlade saker och ting. Svettig cykel i alla uppförsbackar tillbaka till rummet, där jag flitig som en iller satte igång en tvättmaskin. (Tvättmaskinen står egentligen inte i mitt rum, inte ens i mitt hus, men jag ville konstruera en enkel mening.) Medan den maskinen gick så lagade jag mat och cyklade och handlade mera mat. Huvudsyftet med cykelturen var dock att adressändra. I och med att det gjordes redan nu, endast enochenhalv månad efter den faktiska flyttan, slog jag personligt rekord med flera månader.

Jaha, hem cyklade jag, och började ersatte tapeterna i rummet med blöta kläder eftersom alla torkningsfaciliteter i tvättstugan var upptagna. Sedan gick jag upp en våning och diskuterade kvällens begivenheter med Johanna och lagade även mat med henne. Sedan gav vi oss iväg för att lyssna på föreläsningen "Kapitalistisk vision", som hölls av Timbro-författaren Mathias Svensson. Anledningen till att vi överhuvudtaget var närvarande var att vi nästa höst ska hålla ett radioprogram där vi tar upp politiska frågor. Ikväll ville vi testa diverse inspelningstekniker och rent allmänt skaffa journalistikvana. Mathias Svensson var en kapital-liberalistisk utopist som inledde hela spektaklet med att hylla pengar som något bra och fint, ja till och med vackert. I den andan gick han sedan på i ungefär en timme, varefter jag i egenskap av reporter ställde några klipska frågor. Om han mot förmodan skulle få makten efter höstens val skulle hans första åtgärd vara att ta bort värnplikten. Hm. Såhär i retrospekt luktar det misstänkt av olöst freudianskt trauma med någon satig fänrik.

Förutom de lovsånger han sjöng till pengar så höjde han även produktiviteten till skyarna, därav den något kryptiska inledningen. Jag vill även påpeka att den bild av honom och hans idéer jag förmedlar här är mina personliga och inte på något sätt utgör studentradions eller Uppsala utrikespolitiska förenings åsikter.

Sedan cyklade jag hem. Nästa post kommer bli en övning i att skriva korta meningar, helst bestående av ord vars innebörd jag är helt säker på. Until then, puss i ljumsken.

//David

Detta blir lite av en diversepost. Jag känner nämligen ett trängande behov av att informera världen om de rysligt viktiga händelser som ägt rum i mitt liv de senaste dagarna, och som jag tyvärr inte kunde inkorporera på ett bra sätt igår (jag var för jävla disträ helt enkelt). Lösandet av världsproblemen skjuts därför en aning på framtiden, om ni ursäktar.

Igår, första maj, demonstrerades det. Det var första gången för mig vilket var lite ovant. Har man mina politiska preferenser, och dessutom min bakgrund (lidingö), är det inte alltför vanligt att man så öppet tar ställning. Till en början kände jag mig ganska uttittad men så småningom tog känslan av samhörighet över. Min identitet stärktes mer än vad jag trodde skulle varit möjligt.

Igår, första maj, dog min mobiltelefon. Eller den vägrar snarare att ladda sig, så egentligen är det väl batteriet som gett upp. Alltnog, effekten blir densamma och jag kommer vara okontaktbar i etern de närmaste dagarna. Det glädjer säkert vissa.

Idag, andra maj, färdigställdes låten Låten. Efter sju svåra år och tonvis med skrotade försök är äntligen Africa med Bratkillers klar. Den som är sugen på ett stycke house är mer än välkommen att söka samband över msn. Jag skickar den till er gratis!

Igår, första maj, skrev jag mitt första inlägg. (Ursäkta det pedagogiskt oriktiga kronologiska hoppet.) Vid en närmare genomläsning imorse insåg jag att det hade en pretentiös och lätt patetisk air omkring sig, inte bra! Att komma ihåg att påpeka detta i nästa post har funnits högst upp på min lista hela dagen nu. Men vad händer? Jo, bedriften görs om (överträffas kanske tillochmed?)! Utan mer extensiv forskning kring ämnet vill jag preliminärt fastslå att jag blir mer fjantig i mitt språkbruk, det skriftliga som det muntliga, ju längre tid jag varit vaken. Jag ska hålla det i minnet i fortsättningen.

//David

Sådär ja, första inlägget. Är ganska trött nu, sitter och ritar äckliga diagram i det för det ändamålet vedervärdiga programmet Word. Menmen, det får gå som det går, en del av syftet med den här bloggen är att effektivisera den guldvåg på vilken jag väger alla mina ord. På svenska betyder det att jag bland mycket annat tänker använda det här klotterplanket till att skriva snyggare snabbare. Varför den kunskapen är viktig, och vad jag sedan ska använda den till, är mer oklart. Givetvis finns något slags journalistiska ambitioner i bakgrunden.

Sedan är det ju så satans "inne" att blogga nuförtiden och ni som känner mig någotsånär väl vet att jag alltid, utan undantag, följer med strömmen.

I övrigt tänkte jag att bloggen skulle få definiera sig själv, eftersom ändamålet med den hittills inte är tydligare formulerat än så. Förmodlingen kommer ingen annan än mina bekanta läsa detta, varför jag inte tänkte lägga ner kraft på den omöjliga (alternativt egotrippande) uppgiften att presentera mig själv. Det ska bli intressant att se om den bild av mig som framträder genom dessa texter stämmer överens med hur jag uppfattas av omgivningen. Men sådan feedback kommer det nog inte drälla av.

Hursomhelst så är nu bloggen avtäckt och sjösatt och förlöst och i största allmänhet igångsatt. Här kan ni vänta er såväl lösningar på världsproblem som språklig ekvilibristik och formidabla uppvisningar i ödmjukhet, samt en och annan pik till vadhelst. Skräder jag orden alltför väl har jag misslyckats. Låt mig veta det!

/David