Som antytts tidigare har jag allvarligt funderat på en journalistisk eller litterär bana. Då och då får jag också idéer till noveller eller böcker som faktiskt (helt subjektivt givetvis) är ganska bra. Men nästan uteslutande utgörs dessa av tragiska och/eller nattsvarta historier, vilket ur en viss synvinkel kan anses tämligen bekymrande. I vilka banor tänker jag om några av mina bästa påfund är klockrena tragedier? Själv oroar jag mig inte direkt över det faktumet för jag mår ganska bra. Nej, anledningen till att de berättelser som jag mer seriöst övervägt att realisera är så tunga är nog snarare att jag själv finner sådana väldigt bra.

I grund och botten handlar det nog om att realism och trovärdighet är två egenskaper som på det litterära planet är av vital vikt för mig. Jag tror inte att jag varken kan eller behöver utveckla det påståendet mer, det talar ganska mycket för sig självt. Vad är då realistiskt och trovärdigt? Möjligtvis är det här min cynism träder i kraft (eller så är jag bara klarsynt), men det finns så väldigt mycket olycka och lidande i den här världen. På något sätt känns det mer logiskt att en situation utfaller till en människas nackdel än till hennes fördel. Observera att jag resonerar på ett globalt plan. Den här tanken är ganska flummig men genom att ställa de retoriska frågorna "vad gör en människa riktigt lycklig" och "vad gör en människa riktigt olycklig" kan man i viss mån rationalisera fram ett svar. Jag vill gärna tro och påstå att svaret på den första frågan är lycklig kärlek. Lycklig kärlek kan bära en genom svårast tänkbara omständigheter, inbillar jag mig.

Den andra frågan däremot, har en uppsjö av svar. Död, sjukdomar och handikapp, både för egen del men även för närstående, torde ha den effekten. Svält och krig. Olycklig kärlek. Och det är just denna mångfald som ger tragedin dess styrka. Att berätta en lycklig historia blir sällan mycket mer än att berätta en kärlekshistoria. Självfallet kan detta göras på de mest avancerade, charmiga och utstuderade sätt. Att å andra sidan berätta en olycklig historia kan göras på så många fler sätt. Man har fler variabler att leka med, kan stapla dem på varandra. Att göra det på ett snyggt sätt är någonstans mer beundransvärt.

Ytterligare en sida av saken är vad man upplever som vackert, något som diskuterats en del i min kompiskrets. Nästan alla som jag pratat med om detta säger att något bitterljuvt måste till för att något ska kunna kallas vackert. Klassisk musik är kanske det bästa exemplet på detta. En harmoni i moll berör alltid djupare än en harmoni i dur.

Det här blev ju ett ganska disparat resonemang, mestadels eftersom jag inte tänkt över saken så mycket tidigare. Men ofta är det väldigt stimulerande att på det här sättet konkretisera en vag känsla man haft. Nu ska jag ut i solen och bli brun. Och plugga.