Ojojoj. So many women, so little time, som den store Duke Nukem sa en gång i tiden. Nä, skämt åsido så har jag ingen riktigt bra förklaring till varför det inte skrivits något av vikt här på ett tag. Faktum är att jag inte ens minns vilken dag det senast skedde. Därför kommer här en kort resumé av obefintlig kronologisk korrekthet.

Någon gång i den dimmiga dåtiden uppdaterade jag mitt löfte om att bli snällare till att även innefatta en åtstramning vad gäller mitt skitsnackande. Varför påminner jag om det? Jo! I tisdags var det föreläsning med Sven-Åke, som ställde till stor fest och galaföreställning om internationell handels alla fördelar. Efter att den åttonde inklappningen ebbat ut vidtog en tids flängande och jag har vaga minnen av att lunch intogs på Snerikes i glada vänner lag. Sedan begav jag mig solokvist ner på staden/byn/klungan av ruckel som utgör Uppsala/ för att inhandla solskyddsfaktor tjugu och ett nytt block.

Fortsättningsvis drogs grandiosa planer upp för kvällen; friluftsfest i Gränby följt av dans på Snerkan med Jossan då hon jobbat klart. Det förstnämnda blev en veritabel succé och ett sportsligt segertåg eftersom jag fick visa mina talanger i såväl brännboll som fotboll. Till saken hör dock att motståndet i mycket hög grad var alkoholpåverkat. Icke desto mindre kändes det ovanligt och skönt att få ikläda sig rollen som vindsnabb anfallskreatör eftersom jag egentligen är jävligt kass på fotboll.

Aja. Småningom gick solen ner och festen flyttade inomhus. Då började jag röra på mig eftersom Jossans arbetspass led mot sitt slut och det därmed blev dags att erövra dansgolvet. Jag hann med att cykla hem och duscha lite kvickt eftersom all fysisk aktivitet medfört viss ofräschhet. Denna tydliga temposänkning gjorde mig ganska mör; återigen fick jag bekräftat att man inte märker hur trött man är förrän man sätter sig ner en stund. Dock bör nämnas att jag under de trettiosex närmast föregående timmarna hunnit springa 6+5 km, spelat badminton samt alltså en dryg timmes brännboll och fotboll.

Nåväl. Inte sviker man en hårdjobbande kock bara för att benen och ryggen värker! Däremot visade det sig att varken jag eller Jossan hade så stor lust att dansa/slåss på klubben, särskilt efter att vi fått en halv öl tömda över oss. Barbarer! Istället satt vi i flera timmar i köket och drack gratissprit, gratiskaffe, och åt gratiskakor. Blev presenterad för en hel kader av människor som dittills bara figurerat som lösa namn i Jossans otaliga Snerikesanekdoter. Alla var lika trevliga som man kunde vänta. Allteftersom tiden gick började jag bli mer och mer apatisk, det trevliga sällskapet och kaffet till trots. Följaktligen gick jag hem och stupade i säng omedelbums.

Nu håller det här på att bli en gigantisk post, och jag ska bespara er det besväret. Det finns även en viss stilistisk poäng med att låta historien bli hängande i luften vid extremt spännande punkter (en s k cliffhanger). Misströsta alltså inte, resten av veckan kommer att avhandlas i kommande poster.

MEN för att portionera ut den under veckan ansamlade visdomen i lagom doser:

1: Den intensiva fysiska aktiviteten under måndagen-tisdagen var väldigt bra. Saker och tings tillstånd, däribland mitt humör, har varit långtifrån perfekt den senaste tiden. Men man blir faktiskt glad av sportandet i sig, jag tror att det frigör endorfiner eller serotonin eller något annat bra. Dessutom får man sällskap. Mer sånt!

2: Det är fantastiskt roligt att intervjua folk! Trots mina klena kunskaper tvingas verkliga experter lyssna på vad jag säger. Även om studentradion kanske inte är det mest rikstäckande mediet så infinner sig något slags känsla av makt och att representera folkets intresse. Att balansera de utgångspunkterna mot vad jag själv vill ha svar på är en kul utmaning. Mina ögon har öppnats för radiojournalistiken.