Det har blivit lite sporadiskt med bloggandet på senare dagar, men jag vet att de stora massorna inte överger mig för så lite. Hursomhelst, för någon vecka sedan lovade jag mig själv att försöka bli en lite snällare människa. Bakgrunden var att jag i en käftslängarsituation varit väldigt elak och det var inte så kul att ställas öga mot öga med den odrägliga versionen av mig själv. Efter att helt hastigt tagit snällreformbeslutet blev jag lite orolig att detta helt skulle ta udden av min vassa tunga, eftersom jag trots allt räknar den senare som en av mina sociala styrkor. Jag är oftast ganska kvick men i stunder där omdömet sviktar kan råheten överskugga hjärtligheten. I vilket fall tänkte jag pröva att tona ner kvickheten lite, om så bara genom att tänka ett kort varv extra innan jag slänger ur mig något.

Tiden gick och jag vet inte om varken jag själv eller någon i min omgivning märkte någon förändring. Av en slump kom jag sedan häromdagen att tänka på en lumparpolare som hade en ganska ovanlig men högst hedervärd beteenderegel. Han snackade inte skit om folk. Han diskuterade inte någons negativa egenskaper om inte personen ifråga var närvarande. När jag efter några veckor insåg att han verkligen menade allvar med den policyn blev jag ganska paff. För mig som egentligen alltid varit en stor glappkäft var det helt främmande att tillämpa en sådan princip. Det gick tillochmed så långt att jag och somliga andra i vissa konversationer försökte övertala honom att snacka skit. Egentligen var det väl inte så allvarligt men om man lyfter det ur sitt sammanhang var det ju helt vidrigt. I efterhand har jag kommit att respektera honom väldigt högt för detta, och som ett komplement till min snällreform tänkte jag försöka mig på samma sak själv. Vi får väl se hur det går. Nu: springa i solen, research om en grön visionär (eventuellt mer om det senare), middag, UF-föreläsning och plugg.