Kaffe är en djävulsk dryck, framkallad av Satan ur helvetets vrede att förpesta och fördärva människornas tillvaro. Kaffe förvandlar unga starka män till nervösa hysteriker, med lemmar som spagetti. Kaffe är anledningen att jag skriver det första inlägget på tio dagar klockan kvart i tre på natten. Ja, banne mig, idag har jag druckit kaffe.

Kära dagbok,
mycket har hänt sedan jag senast skrev i dig, faktiskt alltför mycket för att i sin helhet delges dig. För precis en vecka sedan fyllde jag år, en händelse som redan helgen innan dagen D uppmärksammades på flera håll. Det hölls ett släktkalas på mammas sida. Det hölls ett släktkalas på pappas sida. Båda var fantastiska tillställningar, i sanning värdiga inramningar av min tjuguettårsdag. Men det slutade inte där, nej festligheterna tilltog i styrka då jag kommit tillbaka till Uppsala. Och detta är värt att befria från den småraljanta ton som är denna bloggs självpåtagna stigma:

Calle S, Erik, Fredrik, Jenny, Johanna, Jonathan, Jossan, Kalle E, Niklas och Olivia, tack så otroligt mycket för uppvaktningen. Jag försökte samla mod till att tacka er kollektivt där och då men det ville sig inte riktigt, men ni ska veta att det uppskattas väldigt mycket. En eloge till övriga polmagare och bekanta som på andra sätt än sång, dukning, tårta, film, sprit, viktbälte, dikt och våldgästande utbytesstudent förgyllde min dag. Den sistnämnda ska å det snaraste avbeställas, Kalle och Calle!!! I höst bor jag ensam, eller i varje fall utan chilensk mansperson inpå livet.

Sammanfattningsvis blev mitt födelsedagsfirande ett av de bättre någonsin, och det kändes inte så tungt att åldras. Det är det bästa betyget ni kan få, släkt och vänner!

Under denna period berikades jag dessutom med en bok som jag i sinnessjuk utsträckning kan relatera till, värt att notera. Till och med språket är som mitt, varvandes högtravande poesiambitioner med svordomar. Nu bävar jag bara för att den i linje med mina preferenser slutar i tragedi. Hu.

Och för att återvända till inledningen, till drycken som är hin håle liquiderad (fyndig som överskottsbolaget idag!?) så har tidens taktfasta marsch inneburit att tentan obevekligt glidit närmare. För några är det välbekant, men för andra kanske det är en nyhet att jag under dessa perioder missbrukar den drog som i dagligt tal kallas kaffe. Och då blir man pigg. Att lutet verkligen får avsedd effekt kan kanske tillskrivas just det faktum att jag bara använder det ibland, och då i koncentrerade doser. Å andra sidan har jag, inte på allvar visserligen men ändock, börjat hysa lite tvivelsmål om det moraliskt riktiga i att på detta sätt nyttja prestationshöjande medel. Vad annars skulle ha fått mig att frivilligt gripa ekonomiboken i brist på sömnighet? Inte mycket.

Och som halvrelaterad avslutning, är det inte något i de inledande raderna som påminner lite om " ... and I will strike down upon thee with great vengeance and furious anger, those who attempt to poison and destroy my brothers. And you will know my name is the Lord, when I lay my vengeance upon thee! *skrik* pang bom krasch..." Ja kanske inte skriket då, men vafan. Pulp Fiction, bra film, se den, bratackfinthej.

Tillägg: Låten som jag kommer nynna på fram till mitten av juni är Anita Hegerland med "Trollkarlen Lurifix". Får inte missas! Ett avsnitt av den smått samhällssatiriska serien Boondocks smakar också fågel.