Läste just min glade brors blogg ( www.neverdone.se/blog ) och blev hemskt inspirerad att uträtta egna stordåd. Det senaste inlägget där berörde nämligen att vid 19 års ålder känna sig gammal i sin samtid, vilket jag skulle vilja utveckla och modifiera lite grann. Arbetet sker alltså i samma trädgård, men den häck jag avser att tukta kallas politisk korrekthet (PK).
Mitt förhållande till denna term, eller kanske snarare innebörden av den, har varierat. Det trodde jag åtminstone när jag funderade på hur jag skulle inleda det här stycket. Men ju längre tid de små grå fick arbeta desto mer inser jag att ingenting egentligen ändrats, utan att det istället är mitt skämtlynnes anpassningsförmåga som förvirrar mig. Jag har två ganska bra exempel på detta.
1. Värnplikten. (Jamen JA, det är en icke försumbar del av min s k "livserfarenhet". Småskratta lite nu och håll sedan tyst.) Sedan jag väl lärt känna mina kamrater (och viktigare, dem lärt känna mig) fanns inga större restriktioner för vad jag kunde skämta om. När detta stadium uppnåtts inriktade sig min humor på något som både är väldigt politiskt inkorrekt men som samtidigt var högst närvarande på K4: bögfobin. På ett ställe där man inte ser en jämngammal tjej i ögonen på tio dagar kan denna blomstra fritt, och hela situationen gav självklart massvis med uppslag till kvickheter. Som tidigare antytts räknar jag min vassa(?) tunga som en positiv personlig egenskap, och här fanns extremt många chanser till billiga poäng som bara inte fick försittas. Min undermedvetna taktik var nog att man med glimten i ögat både kan driva med och spela på bögfobin, och som resultat få ett gott skratt just därför att det både är ett oväntat och lite tabubelagt ämne. I efterhand har jag fått reda på att det faktiskt var en som trodde att jag var bög själv, men i övrigt tror jag nog att mina skämt uppfattades som just skämt. Vad kokar det här resonemanget ned till?
Jo: filosofin att man med lite distans och, som sagt, glimt i ögat, kan skämta om det mesta. Man måste bara med sitt tonfall och sitt sätt markera att man inte menar allvar. När man missar, eller undlåter, att göra den markeringen blir det inte roligt, eftersom det då inte uppfattas som ett skämt. Exempel på detta, också från lumpen, är när befäl kallade vissa offentliga personer "vänstervriden feministfitta" till synes på fullaste allvar. Att seriöst diskutera ens eget utnyttjande av prostituerade, som en annan lumpare gjorde, får också min egentliga känsla för politisk korrekthet att vakna. Egentligen handlar det väl om mina moraliska värderingar.
2. Uppsala. Nu när jag så att säga riggat scenen ska jag försöka hålla framförandet av själva pjäsen kort. Förra hösten flyttade jag till Uppsala och började läsa Pol Mag-programmet. På samma sätt som den här bloggen hävdar sig vara de cyniska kommentarernas högborg, så är Pol Mag-programmet den politiska korrekthetens saliga himmel. Vi snackar om programmet som inte tyckte att en av nästa års insparksgrupper kunde representera intressegruppen "Legalize It". Vad tror ni jag driver med här? Just det. Istället för att offra kvickheten (rasister/intoleranta skulle säga yttrandefriheten eftersom dom inte skämtar) på den politiska korrekthetens altare gör jag brasved av altaret självt. Men glimten i ögat finns där, och min moraliska känsla är fortfarande lättväckt. Och det är här som min exempelsäck lyckas knyta ihop sig själv, eftersom jag för någon vecka sedan råkade bläddra igenom det på det hela taget klandervärda magasinet FHM. Återigen står förutnämnda offentliga person i skottgluggen, men denna gång är kommentaren: "Varför blev du feminist? Du är ju snygg!" När jag läste det skämdes jag för att vara kille.
Åter till inspirationskällan för dagens diskussion. Även om du rubricerat ditt inlägg annorlunda Jonas, så syns det ju tydligt i inlägget att det är din moralkänsla som talar. Jag känner igen mig väldigt mycket, och det är nog inte så konstigt.
Fotnot: Jag har inget emot bögar, och jag varken prenumererar eller läser FHM. Och jag har aldrig prövat rökheroin, det var ett skämt.
Mitt förhållande till denna term, eller kanske snarare innebörden av den, har varierat. Det trodde jag åtminstone när jag funderade på hur jag skulle inleda det här stycket. Men ju längre tid de små grå fick arbeta desto mer inser jag att ingenting egentligen ändrats, utan att det istället är mitt skämtlynnes anpassningsförmåga som förvirrar mig. Jag har två ganska bra exempel på detta.
1. Värnplikten. (Jamen JA, det är en icke försumbar del av min s k "livserfarenhet". Småskratta lite nu och håll sedan tyst.) Sedan jag väl lärt känna mina kamrater (och viktigare, dem lärt känna mig) fanns inga större restriktioner för vad jag kunde skämta om. När detta stadium uppnåtts inriktade sig min humor på något som både är väldigt politiskt inkorrekt men som samtidigt var högst närvarande på K4: bögfobin. På ett ställe där man inte ser en jämngammal tjej i ögonen på tio dagar kan denna blomstra fritt, och hela situationen gav självklart massvis med uppslag till kvickheter. Som tidigare antytts räknar jag min vassa(?) tunga som en positiv personlig egenskap, och här fanns extremt många chanser till billiga poäng som bara inte fick försittas. Min undermedvetna taktik var nog att man med glimten i ögat både kan driva med och spela på bögfobin, och som resultat få ett gott skratt just därför att det både är ett oväntat och lite tabubelagt ämne. I efterhand har jag fått reda på att det faktiskt var en som trodde att jag var bög själv, men i övrigt tror jag nog att mina skämt uppfattades som just skämt. Vad kokar det här resonemanget ned till?
Jo: filosofin att man med lite distans och, som sagt, glimt i ögat, kan skämta om det mesta. Man måste bara med sitt tonfall och sitt sätt markera att man inte menar allvar. När man missar, eller undlåter, att göra den markeringen blir det inte roligt, eftersom det då inte uppfattas som ett skämt. Exempel på detta, också från lumpen, är när befäl kallade vissa offentliga personer "vänstervriden feministfitta" till synes på fullaste allvar. Att seriöst diskutera ens eget utnyttjande av prostituerade, som en annan lumpare gjorde, får också min egentliga känsla för politisk korrekthet att vakna. Egentligen handlar det väl om mina moraliska värderingar.
2. Uppsala. Nu när jag så att säga riggat scenen ska jag försöka hålla framförandet av själva pjäsen kort. Förra hösten flyttade jag till Uppsala och började läsa Pol Mag-programmet. På samma sätt som den här bloggen hävdar sig vara de cyniska kommentarernas högborg, så är Pol Mag-programmet den politiska korrekthetens saliga himmel. Vi snackar om programmet som inte tyckte att en av nästa års insparksgrupper kunde representera intressegruppen "Legalize It". Vad tror ni jag driver med här? Just det. Istället för att offra kvickheten (rasister/intoleranta skulle säga yttrandefriheten eftersom dom inte skämtar) på den politiska korrekthetens altare gör jag brasved av altaret självt. Men glimten i ögat finns där, och min moraliska känsla är fortfarande lättväckt. Och det är här som min exempelsäck lyckas knyta ihop sig själv, eftersom jag för någon vecka sedan råkade bläddra igenom det på det hela taget klandervärda magasinet FHM. Återigen står förutnämnda offentliga person i skottgluggen, men denna gång är kommentaren: "Varför blev du feminist? Du är ju snygg!" När jag läste det skämdes jag för att vara kille.
Åter till inspirationskällan för dagens diskussion. Även om du rubricerat ditt inlägg annorlunda Jonas, så syns det ju tydligt i inlägget att det är din moralkänsla som talar. Jag känner igen mig väldigt mycket, och det är nog inte så konstigt.
Fotnot: Jag har inget emot bögar, och jag varken prenumererar eller läser FHM. Och jag har aldrig prövat rökheroin, det var ett skämt.
Labels: Gammalt
posted by storhejaren at 8:16 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home