Här är det minsann ingen hejd på inläggandet! Måste, mitt relativa fotbollsointresse till trots, lufta lite missnöje över den pinsamma svenska insatsen i åttondelen mot Tyskland. Jag tror jag gör det i punktform för det finns inga klockrena samband mellan de olika delarna av min kritik.

1. Lars Lagerbäck. Här finns roten till en hel massa problem med det svenska spelet. Det kanske tydligaste är hans närmast totala brist på passion för spelet. När såg man honom senast jublande glad eller, kanske snarare, asförbannad på bänken? Bryr han sig ens om att titta på matcherna? Det verkar som att han anser sitt jobb vara gjort när han bestämt vilka elva stackare som ska skämma ut Sverige inför fotbollsvärlden. Någon tendens till pådrivande eller omstrukturerande arbete kunde man inte märka. Om man vid underläge 0-2 prioriterar att hålla försvarsspelet intakt då man får en mittback utvisad vill man ju inte vinna. Ett mer anfallsovänligt spelsystem får man leta efter, riktpunkten verkar vara att det alltid ska finnas fler svenska spelare bakom bollen än framför den. Att spela spela långa höjdbollar när våra anfallsdvärgar har två tyskar var att slåss mot är rent ut sagt patetiskt. Sveriges spelarmaterial är inte på långt när så bra som den svenska journalistkåren stundtals framställt det som, men oerhört mycket bättre än vad Lagerbäck lyckades göra det. Han måste väck, och det omedelbart. Det är ingen merit att ha misslyckats i "fem stora mästerskap i rad".

2. Var fanns kämpaglöden? Det här kan delvis kopplas ihop med Lagerbäcks coachande och spelsystem, men det förtjänar en egen punkt eftersom det till sist är upp till spelarna själva. Så mycket förstår jag av bollsporter som att man inte skapar sig några anfallsytor genom att försöka gå eller jogga ifrån sina motspelare. Att transportera bollen springande går väldigt långsamt jämfört med att passa den, och för att passa den krävs medspelare som löpt sig fria. Svenskarna verkade rädda att ta i, rädda att bli trötta, rädda att göra bort sig, rädda att förstöra frisyren. Linderoth bröt mönstret här - både Larsson och Zlatan framstod som idioter när han jagade boll i Tysklands backlinje. Tobias Linderoth är sällan en klasspelare som levererar avgörande passningar eller mål, men han har ett hjärta och en vilja att vinna som skulle räckt långt om andra haft något liknande. Nu reducerades svenskarna till ett tjurigt och bitvis osportsligt lag (Mattias Jonssons pinsamma straffsökande, Henrik Larssons bortsparkande av den tyske backens sko m. m.) som man mest fick skämmas för.

3. Henrik Larsson. Henrik Larsson är inte bra, i vilket fall inte i landslaget så som detta spelar nu. Hos honom var oviljan att kämpa och slita som allra störst, och var gång som bollen nådde honom saktades spelet ner. Hans brända jättechans i första halvlek är ett strålande exempel på detta och straffen är bevis för att vinnarskalle dessutom saknas. Mycket av skulden för Henrik Larssons misslyckande kan läggas på svensk media, som genom århundradets mest omotiverade hype lyckats övertyga såväl Lagerbäck som Larsson själv om att den sistnämna är vår store frälsare.

4. Fredrik Ljungberg. Någon sa att Ljungberg påminner om en dragracingbil - den exploderar så fort den kommit upp i toppfart. Det stämmer ganska bra, aldrig förr har någon ramlat så mycket för så lite. Vid nästan alla närbilder på Fredrik sitter han på ändan i gräset med en blandning av ledsamhet och ilska i ansiktet - varför får jag inte spela min vackra fotboll?! Skådespelet brukar avslutas med någon slags kontinentalt indignerad handviftning som samtidigt fullbordar bilden av Ljungberg som Sveriges näst mest överskattade stjärna.

Vad kokar den här spretiga soppan ner till egentligen? Jo att Sverige förlitar sig för mycket på "gamla beprövade trotjänare" såsom Larsson, Ljungberg och Lagerbäck. Ingenstans finns experimentlustan, eller modet att kliva fram och försöka sig på den där dragningen som skulle kunna göra fotbolls-VM till den fest det sägs vara. Samtidigt känns fallet så mycket hårdare i ljuset av den gigantiska självförtroendebrasan som Zlatan tände med sitt "Sverige kan vinna VM", och som mediaetablissemanget därefter glatt eldat på. Sverige har inte förmågan att med denna trupp och detta spelsystem ta sig längre än åttondelen i VM. Vi var verkligen inte värda att gå vidare.

Fotnot: Domaren var inte bra. Hets och upprört käftslängande ska stävjas, inte uppmuntras av domaren och hans beteende. Utvisningen på Lucic är alldeles för hårt dömd, och det är väldigt osportsligt och oprofessionellt att sedan hånle honom rakt i ansiktet.

Alla svenskar förtjänar inte kängan. Linderoth, Isaksson och Allbäck presterade alla mycket bra.