(varning, monstruöst inlägg)
Kanske borde man leja Gert Fylking till att skrika äntligen? Här kommer ju det första blogginlägget på närmare en månad. När jag senast nötte tangentbordet med den här avsikten var jag påväg ner i tentaträskets djupare hål, almanackan visade då den tjugufemte maj. Exakt en vecka återstod brytpunkten som jag då trodde skulle avgöra mitt humör i flera månader framåt; prövningen i mikroteori och internationell ekonomi. Dagarna tillbringades mer eller mindre ivrigt och ambitiöst med att studera i ekonomikums källare, halvliggande i obekväma träsoffor. Vi var en tapper skara polmagare som fick allt svårare att koncentrera oss ju fler vi blev och ju mer tiden led. "Nej nu skiter jag fanimig i det här" kunde höras tidigare och tidigare på dagarna.
På så vis fann jag tid att göra nyttigheter som att lägga handen vid min extremt hemlighetsomgärdade studentpresent till Jonas, en remix av en gammal dänga. Den som är nyfiken på resultatet kan fråga på msn. Men det var inte enbart av bristande studiekoncentration som jag fick tid över för att göra musik - jag kände faktiskt att jag redan kunde allt. Det hade nog inte berett mig några större problem att skriva samma resultat på tentan en eller två dagar tidigare och det beror på ett fenomen som drabbat mig allt oftare på sista tiden. Plötsligt vaknar jag en dag och förstår allt, vilket är lite kusligt eftersom jag sällan är medveten om när den avgörande inlärningen skett. Detta hände mig första gången när jag lärde mig åka snowboard - trots att det då gått flera år sedan jag senast försökte mig på den bedriften gick det helt plötsligt skitbra. Då berodde det sannolikt på att jag vågade mer. När det gäller tentorna är det nog snarare fråga om att få ett grepp om helheten. Helt klart är i alla fall att det handlar om att ta sig över en tröskel.
Eftersom jag textar alla svar satt jag som vanligt nästan hela tiden ut på tentan, men det gick bra ändå. VG:t är säkrat och därmed även sommarhumöret, även om jag nog skulle välkomnat sommaren lika mycket även om det gått åt helvete. Två lustiga detaljer är att jag var alldeles hes när jag kom ut från skrivningssalen, detta trots att jag inte så mycket som öppnat mun. Dock satt jag och kallsvettades/frös nästan hela tiden... För det andra bröt solen fram nästan precis då oket lyftes från mina axlar, ett skönt sammanträffande eftersom hela den föregående ångestveckan präglats av regn, moln och kyla.
På kvällen blev det fest och galaföreställningen på polmags sommargasque. Jag spelade skivor efter middagen och jag fick intrycket av att det var tämligen uppskattat. Då ångrade jag nästan att jag varken bränt Botten Anna eller Evighet, men i retrospekt var det ett val som jag står för. Hur kan så många gilla så dålig musik?! Till saken hör att CD-spelarna vägrade läsa en stor del av min för långsamt (?) brända skivarsenal, så kvällen blev en veritabel pärs där det bara gällde att hitta en fungerande låt innan den föregående hann ta slut. Efter detta (torsdag) kom några lugna dagar med gräsliggande och allmän slöhet, och på lördagen åkte jag hem.
Under tiden fram till den nionde juni (sex dagar) ägnade jag mig åt att mastra min studentpresent och Africa, låten som Jonas och jag gjort ihop. Jag förberedde mig även för den sistnämndes studentflak, på vilket jag skulle spela. På det hela taget gick allting bra och det var grymt kul att få spela house på hög volym.
Ingen rast, ingen ro. Redan på söndagen drog jag och mor och bror iväg till New York på en sedan länge planerad semester. Ball stad, kan man säga helt kort! De företeelser som gjorde störst intryck på mig sammanfattas nog bäst såhär:
1. Den amerikanska ignoransen/okunskapen. Redan under färden från JFK till Manhattan kom ett prov på något jag hoppades att min antiamerikanism överdrivit, nämligen att jänkarna inte vet eller begriper ett skvatt av omvärlden. Jag tjuvlyssnade på en amerikanskas och en brasilianares kallprat, och där framkom att den förstnämnda trodde att fotbolls-VM gick i Brasilien. Hon hade ingen aaaning om att fotboll var stort där. Enligt min ringa mening bör man inte ens vara särskilt sportintresserad för att ha koll på de två parametrarna. Säger någon Brasilien så svarar nog de flesta "fotboll, kaffe, amazonas och Rio de Janeiro". Nog för att allmänbildningen kan vara lite sviktande, men slutledningsförmågan verkade heller inte vara på topp. Nu vet jag visserligen inte vilken utbildning som krävs för att bli socialsekreterare/motsv i USA (vilket den här kvinnan var) men någorlunda välutbildad var hon nog ändå. Ändå uttrycker hon viss beundran över att Brasilien lyckas tillhandahålla sjukvård till de som annars inte skulla haft råd med det, och avslutar med "we're the richest country in the world but haven't been able to figure that one out". Hört talas om skatter? Nähä inte det. Att George W Bush lyckades lura sitt folk två gånger om förefaller genast mindre underligt.
2. Den amerikanska fetman. Även här lyckades New York-borna överträffa mina förväntningar - folk är i gemen riktigt tjocka. Men med tanke på att snabb-/färdigmat är det enda som finns att få tag i på Manhattan är även det mer förståeligt. Jag kände själv hur jag blev fläskigare, bara på en vecka. Tacka vet jag morötter och mil av skog att springa i.
3. Den amerikanska servicen. Måhända var det bara en anpassning till det faktum att NY är världens mest stressade plats, men överallt formligen kryllade det av folk. Hundratals servitörer, gatsopare, butiksbetjänter (nej jag gillar inte det ordet), överallt. Folk verkade nöjda med att överhuvudtaget ha ett jobb, och jag kan inte låta bli att reflektera över anställningsskyddet och minimilönernas existens i det där landet. Samtidigt måste man ge credd åt systemet, för det lyckas ju sysselsätta en enorm mängd människor samtidigt det gör allting snabbare, renligare och trevligare.
Efter åtta dagar reste vi hem, cirka tvåtusen bilder rikare och X dollar fattigare. Inte var det billigt att leva där i alla fall. Lite arbitrage kunde man dock få till, bland annat en iPod!
Under hela New York-vistelsen pågick VM:s gruppspel, vilket vi till stora delar gick miste om. Ett otal matcher verkar dock ha slutat nollnoll så frågan är hur mycket vi egentligen missade. I Kalle E:s VM-tips hade jag förutspått att ingen match skulle förbli mållös, att Henry skulle vinna skytteligan och att Argentina skulle missa semifinalerna. Trots dessa dumheter låg jag på en tämligen framskjuten placering då "mellantiden" kom efter en dryg vecka. Anmärkningsvärt eftersom jag inte är någon hejare på fotboll varken i teori eller praktik. Eftersom vi nu hamnade på det ämnet får jag inte glömma att nämna min förkrossande 8-1 (någonting ditåt)-ledning över min fotbollstokige bror i ett litet travel-fotbolls-quiz som vi använde på resan. Helt vetenskapligt är det kanske inte eftersom många av frågorna är av karaktären "nämn en färg i Sveriges flagga", men ändå!
Väl hemkommen fick jag reda på att min gamla farmor dött. Hon hade sedan ungefär fem år tillbaka lidit av Alzheimers och var, senaste gången jag såg henne, en skugga av sitt forna och vitala jag. Åren av sjukdom innebar att hon på ett mycket obevekligt sätt gled ifrån både verkligheten och oss anhöriga, vilket gör att hennes död känns som en lättnad mer än en börda. Hon har det alldeles säkert bättre där hon är nu.
Ett dystert sätt att avsluta inlägget på, men i övrigt är det ganska mycket klackarna i taket. Puss o kram!
Kanske borde man leja Gert Fylking till att skrika äntligen? Här kommer ju det första blogginlägget på närmare en månad. När jag senast nötte tangentbordet med den här avsikten var jag påväg ner i tentaträskets djupare hål, almanackan visade då den tjugufemte maj. Exakt en vecka återstod brytpunkten som jag då trodde skulle avgöra mitt humör i flera månader framåt; prövningen i mikroteori och internationell ekonomi. Dagarna tillbringades mer eller mindre ivrigt och ambitiöst med att studera i ekonomikums källare, halvliggande i obekväma träsoffor. Vi var en tapper skara polmagare som fick allt svårare att koncentrera oss ju fler vi blev och ju mer tiden led. "Nej nu skiter jag fanimig i det här" kunde höras tidigare och tidigare på dagarna.
På så vis fann jag tid att göra nyttigheter som att lägga handen vid min extremt hemlighetsomgärdade studentpresent till Jonas, en remix av en gammal dänga. Den som är nyfiken på resultatet kan fråga på msn. Men det var inte enbart av bristande studiekoncentration som jag fick tid över för att göra musik - jag kände faktiskt att jag redan kunde allt. Det hade nog inte berett mig några större problem att skriva samma resultat på tentan en eller två dagar tidigare och det beror på ett fenomen som drabbat mig allt oftare på sista tiden. Plötsligt vaknar jag en dag och förstår allt, vilket är lite kusligt eftersom jag sällan är medveten om när den avgörande inlärningen skett. Detta hände mig första gången när jag lärde mig åka snowboard - trots att det då gått flera år sedan jag senast försökte mig på den bedriften gick det helt plötsligt skitbra. Då berodde det sannolikt på att jag vågade mer. När det gäller tentorna är det nog snarare fråga om att få ett grepp om helheten. Helt klart är i alla fall att det handlar om att ta sig över en tröskel.
Eftersom jag textar alla svar satt jag som vanligt nästan hela tiden ut på tentan, men det gick bra ändå. VG:t är säkrat och därmed även sommarhumöret, även om jag nog skulle välkomnat sommaren lika mycket även om det gått åt helvete. Två lustiga detaljer är att jag var alldeles hes när jag kom ut från skrivningssalen, detta trots att jag inte så mycket som öppnat mun. Dock satt jag och kallsvettades/frös nästan hela tiden... För det andra bröt solen fram nästan precis då oket lyftes från mina axlar, ett skönt sammanträffande eftersom hela den föregående ångestveckan präglats av regn, moln och kyla.
På kvällen blev det fest och galaföreställningen på polmags sommargasque. Jag spelade skivor efter middagen och jag fick intrycket av att det var tämligen uppskattat. Då ångrade jag nästan att jag varken bränt Botten Anna eller Evighet, men i retrospekt var det ett val som jag står för. Hur kan så många gilla så dålig musik?! Till saken hör att CD-spelarna vägrade läsa en stor del av min för långsamt (?) brända skivarsenal, så kvällen blev en veritabel pärs där det bara gällde att hitta en fungerande låt innan den föregående hann ta slut. Efter detta (torsdag) kom några lugna dagar med gräsliggande och allmän slöhet, och på lördagen åkte jag hem.
Under tiden fram till den nionde juni (sex dagar) ägnade jag mig åt att mastra min studentpresent och Africa, låten som Jonas och jag gjort ihop. Jag förberedde mig även för den sistnämndes studentflak, på vilket jag skulle spela. På det hela taget gick allting bra och det var grymt kul att få spela house på hög volym.
Ingen rast, ingen ro. Redan på söndagen drog jag och mor och bror iväg till New York på en sedan länge planerad semester. Ball stad, kan man säga helt kort! De företeelser som gjorde störst intryck på mig sammanfattas nog bäst såhär:
1. Den amerikanska ignoransen/okunskapen. Redan under färden från JFK till Manhattan kom ett prov på något jag hoppades att min antiamerikanism överdrivit, nämligen att jänkarna inte vet eller begriper ett skvatt av omvärlden. Jag tjuvlyssnade på en amerikanskas och en brasilianares kallprat, och där framkom att den förstnämnda trodde att fotbolls-VM gick i Brasilien. Hon hade ingen aaaning om att fotboll var stort där. Enligt min ringa mening bör man inte ens vara särskilt sportintresserad för att ha koll på de två parametrarna. Säger någon Brasilien så svarar nog de flesta "fotboll, kaffe, amazonas och Rio de Janeiro". Nog för att allmänbildningen kan vara lite sviktande, men slutledningsförmågan verkade heller inte vara på topp. Nu vet jag visserligen inte vilken utbildning som krävs för att bli socialsekreterare/motsv i USA (vilket den här kvinnan var) men någorlunda välutbildad var hon nog ändå. Ändå uttrycker hon viss beundran över att Brasilien lyckas tillhandahålla sjukvård till de som annars inte skulla haft råd med det, och avslutar med "we're the richest country in the world but haven't been able to figure that one out". Hört talas om skatter? Nähä inte det. Att George W Bush lyckades lura sitt folk två gånger om förefaller genast mindre underligt.
2. Den amerikanska fetman. Även här lyckades New York-borna överträffa mina förväntningar - folk är i gemen riktigt tjocka. Men med tanke på att snabb-/färdigmat är det enda som finns att få tag i på Manhattan är även det mer förståeligt. Jag kände själv hur jag blev fläskigare, bara på en vecka. Tacka vet jag morötter och mil av skog att springa i.
3. Den amerikanska servicen. Måhända var det bara en anpassning till det faktum att NY är världens mest stressade plats, men överallt formligen kryllade det av folk. Hundratals servitörer, gatsopare, butiksbetjänter (nej jag gillar inte det ordet), överallt. Folk verkade nöjda med att överhuvudtaget ha ett jobb, och jag kan inte låta bli att reflektera över anställningsskyddet och minimilönernas existens i det där landet. Samtidigt måste man ge credd åt systemet, för det lyckas ju sysselsätta en enorm mängd människor samtidigt det gör allting snabbare, renligare och trevligare.
Efter åtta dagar reste vi hem, cirka tvåtusen bilder rikare och X dollar fattigare. Inte var det billigt att leva där i alla fall. Lite arbitrage kunde man dock få till, bland annat en iPod!
Under hela New York-vistelsen pågick VM:s gruppspel, vilket vi till stora delar gick miste om. Ett otal matcher verkar dock ha slutat nollnoll så frågan är hur mycket vi egentligen missade. I Kalle E:s VM-tips hade jag förutspått att ingen match skulle förbli mållös, att Henry skulle vinna skytteligan och att Argentina skulle missa semifinalerna. Trots dessa dumheter låg jag på en tämligen framskjuten placering då "mellantiden" kom efter en dryg vecka. Anmärkningsvärt eftersom jag inte är någon hejare på fotboll varken i teori eller praktik. Eftersom vi nu hamnade på det ämnet får jag inte glömma att nämna min förkrossande 8-1 (någonting ditåt)-ledning över min fotbollstokige bror i ett litet travel-fotbolls-quiz som vi använde på resan. Helt vetenskapligt är det kanske inte eftersom många av frågorna är av karaktären "nämn en färg i Sveriges flagga", men ändå!
Väl hemkommen fick jag reda på att min gamla farmor dött. Hon hade sedan ungefär fem år tillbaka lidit av Alzheimers och var, senaste gången jag såg henne, en skugga av sitt forna och vitala jag. Åren av sjukdom innebar att hon på ett mycket obevekligt sätt gled ifrån både verkligheten och oss anhöriga, vilket gör att hennes död känns som en lättnad mer än en börda. Hon har det alldeles säkert bättre där hon är nu.
Ett dystert sätt att avsluta inlägget på, men i övrigt är det ganska mycket klackarna i taket. Puss o kram!
Labels: Gammalt
posted by storhejaren at 11:33 AM
0 Comments:
Post a Comment
<< Home